Vet ni hur tyngande det är för självkänslan att inte hitta kärleken till sitt barn? För bara någon vecka sedan var det som värst. Jag hade gått i flera veckor, månader, med en växande känsla i kroppen som mer och mer fick mig att känna ångest och irritation mot mitt barn. Vissa dagar hatade jag honom. Jag visste att han var mitt allt, att jag borde älska honom högt och jag visste att han egentligen var en väldigt glad unge. Så att känna dessa "hatkänslor" mot honom var så nedslående att jag hatade mig själv ännu mer, och mådde ännu sämre.
Jag har många bra dagar nu. Jag känner glädje och lycka för mitt barn, fler gånger än motsatsen - vilket får mig att vilja kämpa ännu hårdare med att inte tappa det! Åter igen vill jag hålla om honom när han är ledsen. Innan kunde jag bli så fruktansvärt arg att jag såg svart och mest av allt ville slå till honom. Jag vill aldrig någonsin komma tillbaka till den känslan... Fy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar