Förändringar

Har fortfarande svårt att tro att jag kan må såhär bra. Jag hade ingen särskilt bra erfarenhet från antidepressivt när jag tog dem för flera år sedan. Jag var bara trött, men mådde inte särskilt bättre utan jag gick fortfarande runt i det där mörka.
Så det känns så konstigt nu. Det får mig att tänka att denna gången måste jag ha varit riktigt jävla nere. Fast iofs, det borde jag ju fattat när jag varje dag trodde att jag skulle behöva fly, lämna hus, gubbe och barn och bara dra. Förra gången hade jag kanske ingen "riktig" depression? Det var kanske bara någon liten identitetskris?
Så... Jag är tacksam för medicinen. Det återstår bara att se hur länge jag behöver ta dem.
Tänk vad livet är så underbart, och så mycket enklare! när hjärnan är i balans.

Nu när jag mår mycket bättre, så orkar jag även ta tag i saker och ting som jag har skjutit upp. Lillemans nattningar till exempel.
Han är snart 11 månader gammal, och han börjar bli tung! Att jag fortfarande har gått och vaggat honom till sömns har varit tungt många gånger. Men så för några dagar sedan kände jag en smärta i ena muskelfästet vid axeln, och att vagga runt på Lilleman i 30-40 min kändes helt plötsligt omöjligt. Eftersom jag mår bra, så tänkte jag att NU ska jag ändra nattningsrutinerna. Han ska få somna i sin säng, med mig liggandes tätt bredvid. Nu orkar jag liksom ta den fajten, för fajt blir det. Han vill ju inte ligga där, han vill vaggas i famnen som han är van vid. Älskade lilla barn.

Men, det har gått smidigare än vad jag trott. Första natten blev katastrof. Inte för somnandets skull, utan för att han började storkräkas, efter att ha ätit fisk den kvällen. Så det blev helt bakvänt.
Nästa natt somnade han efter 45 minuter, utan ett enda "gnäll". Tredje natten tog 70 minuter, och han blev jätteledsen mot slutet, så då fick han skrika av sig i min famn. Han var jättearg på mig. Dumma mamma jag vill inte! Så han somnade i min famn, sittandes vid sängen. Fjärde natten somnade han med ett litet gnäll, efter 15 minuter. Idag somnade han i min famn ute i soffan när vi lyssnade på musik. Han var så trött så trött, så jag hann alltså inte ens påbörja vår nattning.
Han har nämligen bara haft 1 sovstund på dagen nu i två dagar, istället för 2 stycken. Det har blivit mer naturligt, eftersom han har somnat senare och senare på eftermiddagsvilan. Han har alltså börjat visa tecken på att han inte behöver lika mycket sömn.

Det sker förändringar hos både mig och Lilleman, och det mesta är positivt för oss.