En cellklump

Idag går jag in i vecka 10 (9+0). Jag har fått reprimander från min barnmorska att det kan man inte veta nu, exakt vilken dag man är på. Dessutom har jag räknat ut detta från befruktningsdagen istället för första dagen på min sista mens. Varför? Jo det är såå mkt enklare. Har man en cykel som varierar från allt mellan 30-40dgr så är det inte lätt att räkna ut graviditeten. Men nu visste jag exakt vilken dag jag hade ägglossning. Så det var bara att räkna ut hur gammalt fostret var, och sen lägga på 2 veckor som är standardmodellen för alla kvinnor. Men barnmorskan gillar inte detta. Men jag gillar det, och jag behöver verkligen veta var jag är just nu.

Jag har haft jätteproblem med att känna något positivt för detta. Så istället har jag fokuserat på fostrets utveckling, hur stort det är, hur det ser ut osv. Innan var det bara en cellklump med svarta prickar till ögon. Inget speciellt alls. Men nu... nu är det en cellklump, fast en mer levande sådan. En växande cellklump, på gränsen till foster. Lite mer känslor inblandat.

En stor cellklump, v10, ca 3cm lång.

Jag tror att min brist på känslor kommer ur det att jag hade skyhöga förväntningar på hur lycklig jag skulle vara när jag blev gravid. Mitt i allt så hade vi dessutom en flytt, och jag hade fullt upp med att orka med jobbet i sommar. Jag hann inte tänka och känna efter, jag hann inte bli lycklig. Så istället blev det jobbigt istället, graviditeten blev ett hinder som gjorde mig trött och orkeslös, och när jag dessutom började må illa så brast det helt. Jag började ångra allt. Varför väntade vi inte längre? Varför köpte vi ett hus?
Nu har det varit en lång period då jag legat på soffan och helt struntat i hussysslorna. Jag har inte varit ute mer än till brevlådan. Inget har blivit gjort.

Men det börjar vända nu. Illamåendet är inte lika konstant, jag är piggare och jag har liiite mer känslor kring den här graviditeten. Igår var första dagen som jag kände mig glad över det faktum att jag var gravid. Det går framåt.