Om det där barnet

Ju äldre vår son blir desto mer av hans personlighet kryper fram, och jag börjar se mer av mig själv i hans sätt att vara. Känner mig stolt över att han faktiskt verkar få drag av mig, samtidigt som jag känner en oro för vad just de egenskaperna kommer innebära för honom - i negativ bemärkelse då.

Just nu verkar han vara precis som mig. När han är hemma och i en trygg miljö med människor han känner igen och tycker om, så är han världens spralligaste. Han pratar glatt och ålar runt som en torped. Jag får gå efter han och plocka bort han från sladdar och vägguttag gång på gång. Men när vi är iväg, när han träffar personer han inte känner eller personer som överlag är högljudda och snabba så är han väääldigt reserverad. Han sitter knäpp tyst, vill bara vara i famnen och om han får för sig att säga nått så är det gråten som kommer fram. Han känner sig inte alls trygg. Han är livrädd för andra barn. Andra barn är ju så högljudda och de fläktar och springer förbi, vilket är väldigt skrämmande för vår Liten. Går någon fram till han innan han vant sig, så blir det gallskrik direkt samtidigt som han skakar av skräck.
Tyvärr gör ju de flesta så. Så fort de ser en bebis så ska man fram snabbt och börja gulla och "busa" med höga ljud och kittlingar - vilket Lilleman HATAR. Han vill ha lugn och ro, lagom samtalston och sitta på avstånd så han kan observera. Precis som jag! Och precis som jag så behöver han någon minut (timme?) på sig att vänja sig, observera och bestämma sig för att detta inte var så farligt. Först då kan han slappna av och börja le tillbaka mot personer och börja prata.

Så varför är detta kanske negativt? Jo, tyvärr kommer jag få börja arbeta tidigare än vad jag tänkt mig, och Liten måste börja dagis tidigt, vilket jag tror kommer vara ett stort trauma för honom. Liten, som mest av allt vill vara i en lugn miljö med låg ljudnivå, ska sedan helt plötsligt kastas in i en miljö som är raka motsatsen!! Jag fruktar och mår riktigt dåligt, psykiskt, över det faktum att jag måste göra detta med vår son. Han kommer kastas in i en miljö som både jag och sambon vet är tvärtemot vad Lilleman tycker om.

Alla barn är olika. Vissa barn är utåtriktade och verkar inte ha några problem med att vistas i nya miljöer och träffa nya människor. Och så finns det barn som vår son, som helst av allt vill ha en lugn dag hemma med mamma och pappa.

Hade jag fått bestämma utefter vad jag önskar och helt bara strunta i verkligheten (ekonomiskt VS föräldragar som tar slut) så hade Liten börjat dagis först när han är 1½-2 år. För det finns inte en chans att Liten kommer ändra sin personlighet utefter vad andra vill.
Han är som han är, och han är precis så som han ska vara vår älskade lille pojk.